Ovisshet

Jag sitter här fortfarande. Väntar. Antingen har jag en godartad tumör eller cancer. Känslorna svallar. Kan fundera vad som händer med mig rent känslomässigt om det är cancer. Jag hatar att vänta. Knölen jag har på halsen syns nog inte så mycket men känns desto mer. Ångesten är värst på kvällen, ibland funderar jag om jag kommer att dö och lämna man och barn. Om jag dör kommer mina barn att minnas mig? Minstingen gör det inte. 10 åringen minns säkert en del. 8 åringen kanske.

Vimmelkantig

Jag sitter här hemma. Min ettåring leker på golvet. Hans stora syskon är i skolan. Maken och pappan i familjen är på jobbet. Jobbet han nyss fick fast. Jag är fortfarande mamma ledig. I huset vi nyss köpt. Jag borde vara lycklig. Familjen är frisk. Men i augusti hittade läkaren från vårdcentralen en förändring i min sköldkörtel och skickade mig på ultraljud. Då var den förstorad och jag fick komma till en specialist i förrgår. Specialisten säger tumör och jag tänker cancer. Men det kan lika gärna vara en godartad tumör. Känslorna åker bergodal bana och jag vet inte hur jag ska hantera detta. Biopsi togs och jag fick en ny tid till specialisten. Då får jag reda på resultatet. Cancer eller inte. Ovisshet är jobbigt. Så skönt att kunna lägga mig i makens famn på kvällen, då kan jag släppa allt och känna mig både liten och trygg. Där kan inget hända mig.