Jag sitter här fortfarande. Väntar. Antingen har jag en godartad tumör eller cancer. Känslorna svallar. Kan fundera vad som händer med mig rent känslomässigt om det är cancer. Jag hatar att vänta. Knölen jag har på halsen syns nog inte så mycket men känns desto mer. Ångesten är värst på kvällen, ibland funderar jag om jag kommer att dö och lämna man och barn. Om jag dör kommer mina barn att minnas mig? Minstingen gör det inte. 10 åringen minns säkert en del. 8 åringen kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar